När jag tillsammans med min praktikant från Turism och service i Båstad, Ida Berlow, och Sune Thorell sammanställde materialet om mig och Nils Månsson blev jag ganska förvånad. Tänk så lika vi två är. Det skulle varit helt fantastiskt att få möta denna man som hade en dröm och stark tro på det han gjorde och framförde i sitt liv!

Att jag sedan fick förmånen att gå i "hans" skola, ja ibland undrar man hur ens vägar blir i livet. Varsågod och läs själv, kanske kan denna text inspirera dig till att söka dina "rötter".

Ingrid Ohlsson

7:e generationen efter Nils Månsson

En berättelse om två eldsjälar

Årtalen 1776 och 1964 är viktiga i denna story hämtad från verkliga livet. Vid det förstnämnda såg en liten bonnapåg dagens ljus i Frenninge socken i Färs Härad, nuvarande Sjöbo kommun. En härlig sommardag bortåt tvåhundra år senare, 1964, föddes en liten flicka i Lund. Efter tre år i Skumparp flyttade så hon och hennes familj till samma Frenninge, där pojken fötts långt tidigare.

Pågen döptes till Nils (Månsson), senare även kallad ”Ljusets bonde”, ett smeknamn han fått efter att han använt ett bibelcitat, ”Varde ljus!”, vid ett tal i riksdagen angående tryckfriheten. Flickan i berättelsen fick namnet Ingrid (Ohlsson), och förutom anknytningen till samma geografiska område, så var även Nils, morfars mormors farfar till Ingrid. Dessa gemensamma nämnare skulle senare i de två personernas liv komma att följas av betydligt fler.

Nils visade tidigt i livet ett stort intresse för politik och rättvisa. En person med mycket inflytande på honom i detta sammanhang var riksdagsmannen och nämndemannen Olof Andersson i Sjököp, hos vilken den unge Nils börjat tjäna dräng. Det var Olof som lärde honom skrivkonsten, då hans skolundervisning dittills varit torftig. Detta resulterade bland annat i att Nils började läsa riksdagshandlingar. Även Ingrid kände redan i unga år ett socialt engagemang, vilket yttrade sig i ett intresse av att hjälpa andra, och hennes förmåga att planera och organisera gjorde sig påmind redan under de tidiga skolåren.

År 1810 valdes Nils till riksdagen som bondeståndets representant för Färs och Frosta härader. Genom sin nit och rättvisa erhöll han respekt även hos sina politiska motståndare och som populär riksdagsman vann han de flestas hjärtan. När det var dags för niondeklassarnas avslutning i Sjöbo 1980, tog Ingrid initiativet till en fest som blev så lyckad att den senare hyllades i Skånska Dagbladet. Det blev hennes första arrangemang. Detta är något synonymt med denna omtyckta person, empati för sina medmänniskor samt att alltid lägga ner själ och hjärta i det hon gör.

I sin roll som riksdagsman kämpade Nils hårt för tryckfriheten. Sverige blev först i världen med tryckfrihet år 1766, den blev dock några år senare indragen. Även yttrandefrihet, mötesfrihet samt näringsfrihet var viktiga frågor för Nils, han var där en av de tongivande inom oppositionen. På det lokala planet brann Nils starkt för folkskolans införande, detta trots allmogens motvilja på grund av, som man befarade, för stora kostnader. Ingrid å sin sida kämpar för att ingjuta mod hos sina medmänniskor, att få dem att växa och att se på sig själva med lite andra ögon. Detta gör hon bland annat genom sina föreläsningar, coaching a´la Ingrid samt att lyssna till människors berättelser ur levande livet.

Hemkommen efter att ha avslutat sin riksdagsmannagärning 1835 beslutade sig Nils för att skänka en större summa pengar till uppförandet av ett skolhus i Frenninge, Nils Månssons skola, vilken blev en centralskola för hela trakten. I denna skola, tillkommen på initiativ av hennes anfader långt tidigare, tillbringade Ingrid sina tre första skolår. För att ytterligare påminnas om sitt släktskap med skolans grundare behövde hon bara kasta en blick ut genom skolfönstret, för att se den staty som restes till minne av Nils Månsson på hundraårsdagen av hans bortgång.

När biskopen vid sockenstämman tackade Nils för hans insatser för bygden och skolan blev Nils korta kommentar: ”Jag har blott gjort min plikt”. Ett ytterligare bevis på hans popularitet kunde man se efter hans död 1837 då en mycket stor mängd människor följde honom till den sista vilan på Frenninge kyrkogård. År 2008, efter 28 fantastiskt inspirerande år inom nöjesbranschen, tackade Ingrid för sig med orden: ”Jag måste se till att ha roligt, annars blir det tråkigt, och då är det inte kul”. Något som vi lite till mans borde ha i åtanke i vår vardag. I december 2008 gick Ingrid in i en ny fas av sitt liv, då hon uppfyllde en gammal dröm genom att starta inspirations- och produktionsbolaget Hjärtans (G) Hjärna AB.

Vad kan vi lära oss av denna lilla anekdot? Jo, förutom att generna bevisligen kan fortplantas generation efter generation så är det uppenbart att varje människas liv innehåller en historia som är väl värd att berättas. Detta var berättelsen om Nils och Ingrid, vilken är din berättelse?

Alla har vi något att berätta!

Sammanställt av Sune Thorell

Källmaterial;

Nationalencyklopedin

Wikipedia + lite annat

Hem